Legitimerad psykoterapeut, med äktenskaps- och familjeterapi som specialitet, står det på Pamela Sjödin-Campbells visitkort. En solig sensommardag träffas vi hemma hos Pamela och Anders-Petter Sjödin på en höjd i Partille i utkanten av Göteborg. Efter tre års studier i USA flyttade de hit för drygt ett år sedan. Sommarsemestern har de använt till renovering av det rymliga huset.

 

Artikel i tre delar av Astrid Holmström saxad ur Trons Värld

Pamelas väg till tro på Jesus (Del 1)

Pamela hade en djup rädsla för att bli övergiven.Gång på gång hade hon blivet övergiven, och nu hände det igen.Var självmord lösningen? Att bara försvinna från jordens yta? Pamela var 13 år när föräldrarna separerade. Hon blev en vilsen själ fram till 24-årsåldern.

På en badstrand i Grekland träffade Pamela kristna ungdomar som berättade att Gud kunde hela hennes inre och ge henne ett nytt liv.

Tuff uppväxt
Pamela växte upp i Kalifornien. Familjen hade bra ekonomi och bodde i ett fint hus. Utåt sett var familjen lyckad och väl ansedd, men bakom kulisserna var det annorlunda. Mamman hade manodepressiva symptom och var aggressiv. Hon fostrade sina barn genom att slå dem eller stänga in dem i ett låst rum.

Det jobbigaste var att inte kunna lita på sin egen mamma, berättar Pamela. Hon var 13 vid föräldrarnas skilsmässa och 15 när mamman tog sitt liv. De fyra syskonen lämnades vind för våg och fick kämpa väldigt hårt för att överleva. Jag och min äldre bror bakade bullar på ett kafé. Senare fick jag jobb på en bank, där jag jobbade fem år, de första åren med att sortera checkar på nätterna.

Utan mamma och pappa

Pamela och syskonen visste väldigt lite om världen utanför hemmet.

Mamman hade varit strikt och släppte aldrig barnen långt ifrån sig. Snabbt blev det känt i omgivningen att det fanns ett föräldrafritt hus, och ungdomar som hade föräldrar som inte brydde sig sökte sig dit. Pamela och syskonen kom in i en ond cirkel med droger, stölder och andra negativa beteenden.

Vi levde väldigt fel, men vi visste ju inte bättre. Varken släktingarna eller grannarna brydde sig om oss, och inte heller samhället eller skolan. Vilsna ungdomar drogs till oss och vi fick en familj genom dem. Det var hemskt, men alla vill tillhöra någon! Smärtan syns i Pamelas ansikte när hon berättar.

Ville bli psykolog

Trots omständigheterna blev Pamela klar med High School som 17-åring. Hon ville bli psykolog och hjälpa ungdomar som hade det på samma sätt som hon själv. Men hon hade inte råd att studera eftersom hon måste försörja sig. Under några år tog hon småkurser samtidigt som hon jobbade, och vid 20 började hon studera på heltid, samtidigt som hon jobbade nattskift på ett sjukhus.

Förälskad i en svensk

När Pamela hade ett år kvar på utbildningen hände något som blev början på hennes väg till Gud. Hon såg en annons med rubriken: Har du tänkt studera utomlands? Hur skulle hon kunna göra det? Hon hade dåliga betyg och saknade pengar.

Trots allt gick hon till annonsörens kontor och blev intervjuad. Tillsammans med 56 andra blev hon utvald för att åka till ett annat land och studera. De med bäst betyg fick välja land först, så när det blev Pamelas tur fanns bara Japan och Sverige kvar. Ingen ville lära sig japanska eller svenska!

Jag tänkte att om det blir så att jag hittar någon så vill jag att det ska vara en lång man. Svenskarna är nog jättegulliga! Hon var 23 när hon kom till Uppsala. Det var midsommar och alla svenskar var borta.

På studentkorridoren var det bara vi utlänningar kvar.

Men en dag i augusti när Pamela stod i telefonhytten och sökte efter ett nummer i katalogen kom en svensk kille som bodde i korridoren tillbaka för en ny termin. Det var Anders-Petter Sjödin, numera präst och välkänd förkunnare, som då studerade till lärare och inte alls var kristen. Däremot var han intresserad av den söta tjejen som letade i telefonkatalogen, så han hjälpte henne att hitta rätt nummer.

Pamela blev kär direkt i Anders-Petter och så småningom blev de ett par. Sommaren därpå tågluffade de i Europa. När Anders-Petter skulle åka hem för att läsa religionskunskap i sin lärarutbildning, bestämde de att Pamela skulle resa vidare ensam till Israel. De tog adjö av varandra.

När hon klev på tåget till Grekland drabbades hon av ångest, precis som hon hade gjort så många gånger förr under sin uppväxt. Och då kom tankarna på att avsluta livet. Självmord hade alltid varit ett alternativ för henne när ångesten kom.

Min rädsla för att bli övergiven var så stor. Jag hade blivit övergiven av både mamma och pappa, och så hade jag tråkiga erfarenheter av killar som också övergivit mig. Inom mig kände jag att nu var det Anders-Petter som övergav mig. Han ville skicka mig så långt bort som möjligt, så att han skulle slippa ha den här relationen med mig. Jag var väldigt ledsen.

Där på tåget tänkte jag: Jag tar livet av mig nu. Ingen kommer att veta vad som hänt, jag bara försvinner från jorden.

Gav Gud en chans

Av någon anledning kom hon att tänka Gud. Om Gud finns så hittar jag honom kanske i Israel eftersom det var där han föddes.

Jag bestämde mig för att leva ett tag till och ge Gud en chans att visa sig för mig.

Pamelas pengar räckte precis till en båtbiljett till Israel. Båten skulle avgå tre dagar senare, men tre dagar utan mat borde hon klara. Hon liftade till en strand där hon kunde sova gratis. Hon hittade ett jättefint område med klippor vid havet och kröp ner i sin sovsäck och somnade.

Som i en dröm väcktes jag av att en massa människor av alla raser befann sig i min närhet. Svarta, bruna, röda och vita människor lekte i vattnet, skrattade och hade det jättekul.

Men det var ingen dröm utan levande människor. Jag tittade länge på dem, och blev så småningom medveten om att jag var hungrig. Kanske kan jag få lite mat om jag försöker lära känna dem, tänkte jag.

Längtan efter renhet

Hon sökte kontakt med en tjej som satt lite vid sidan av de andra. Tjejen berättade att de var ett 40-tal ungdomar från den kristna ungdomsmissionen Ungdom med Uppgift, UMU.

Fler kom och gjorde dem sällskap och alla ville berätta hur de blev frälsta. Alltihop kändes märkligt för Pamela. När det blev kväll och hon inbjöds till andakt visste hon inte vad det var.

På kvällen satt vi på klipporna vid havet och sjöng fantastiska sånger. Jag blev starkt berörd. Månens ljus var så klart och vågorna brusade in mot stranden. Det var underbart. Så hände något som både var märkligt och överraskande för Pamela. Hon hörde en röst inom sig som sa: Pamela, du ska vara hos Linda i tre dagar.

Vad var detta egentligen?

Kvällen blev sen och ytterligare en tjej, Jean, berättade om sitt liv för Pamela. Hon hade använt droger, gett sig till killar och levt fel på alla sätt. Men Gud hade helat henne från allt detta och gjort henne till jungfru igen, sa hon. Jag har blivit som ny!

Det kändes som om det var mitt liv hon berättade om. Jag minns att jag tänkte: Om Gud kunde göra så för henne så kanske han kan göra det för mig också!

Åh, så jag längtade efter att bli hel och fri från allt smutsigt som jag hade varit med om.

Var det Gud som talade?

Jean frågade om hon fick be för Pamela. Hon la sin hand på Pamelas axel och bad enkelt: Jesus, visa dig för Pamela på ett sätt som hon kan förstå.

Då hörde jag rösten inom mig igen: Pamela, du ska vara hos Linda i tre dagar. Jag började darra, för plötsligt förstod jag att det kanske var Gud som talade till mig.

Försiktigt frågade Pamela om det fanns någon som hette Linda i gruppen. Hon berättade för Jean om rösten hon hade hört.

Ja, en av gruppens ledare hette Linda, och det blev bestämt att Pamela skulle åka tillsammans med henne till Cypern. Dagarna innan avresan bodde båda två hos ett amerikanskt par som undervisade Pamela om den kristna tron. De instruerade henne att läsa Korintierbreven i Bibeln och lära känna den Helige Ande. När de sa att hon skulle gå in i sin kammare och lyssna till Herren, låste hon in sig på toaletten och satt där och läste Bibeln i timmar. Den tredje dagen knackade de på dörren och sa att hon skulle komma ut, för de ville be för henne.

Det var tolv personer i vardagsrummet. Jag satte mig på en stol i mitten och de la händerna på mig och började be. Jag hade aldrig hört tungotal förut, men jag tyckte det var spännande och ville ha allt som de hade. Efter en stund hörde jag okända märkliga ord inom mig gång på gång. Jag talade ut dem, först tyst, sedan högt, medan jag skrattade och grät samtidigt.

Gud eller Anders-Petter?

Där började Pamelas nya liv. Det var inte i Jesu hemland Israel som hon mötte Gud utan i Grekland. På bara några dagar hade Gud svarat på hennes längtan om renhet och frihet. Hon blev uppfylld av den Helige Andes glädje och renhet. På båtresan till Cypern berättade hon för några muslimska kvinnor om sin nyfunna tro på Jesus.

Pamela blev kvar hos UMU och gick en lärjungaskola på Cypern under ett halvår.

Efter en tid skickade hon ett vykort till Anders-Petter, som inte hade en aning om var hon befann sig. Han blev skräckslagen när han läste kortet, där Pamela frågade om han visste vad det betyder att bli andedöpt. Han var övertygad om att hon hade blivit kidnappad av en sekt och bestämde sig för att rädda henne.

Han kontaktade sin far som var kompis med statsministern, Torbjörn Fälldin, som kontaktade FN på Cypern. Själv reste den hjältemodige Anders-Petter dit för att rädda sin utvalda. Han tog med sig en morakniv och en bibel, eftersom han just läste teologi i sin lärarutbildning.

När han kom upptäckte han att människorna i UMU var så vänliga att han inte behövde använda sin morakniv, skrattar Pamela.

För mig var det jobbigt att han kom. Jag var fortfarande förälskad i honom men jag visste ju att vi hade levt fel tillsammans. Anders-Petter ville att jag skulle komma till Sverige och gifta mig med honom! Det var fruktansvärt svårt att känna att jag måste välja mellan honom och Gud.

Valet föll på Gud. Under sin bönestund på morgonen upplevde Pamela att hon måste offra Anders-Petter trots att hon var förälskad i honom. Hon sa till honom att Gud hade sagt att hon måste lägga honom på altaret. Han fattade absolut ingenting och tyckte att hon hade blivit knäpp. Men han insåg att hon var hos UMU av egen fri vilja och att det var lönlöst att kämpa.

Efter några månader hemma i Sverige tog Anders-Petter också emot Jesus som sin frälsare. Via kristna studiekamrater hade han kommit med i en bönegrupp som stod ut med hans aggressiva frågor, som Pamela beskriver det.

När hon kom tillbaka till Sverige såg hon att Anders-Petter var förvandlad. Nu ville båda tjäna Gud med sina liv. Snart blev det förlovning och bröllop.

Vi bestämde tillsammans att vi verkligen skulle ge våra liv till Herren, och har försökt göra det sedan dess.

När Jesus är med mitt i den mörkaste krisen (del 2)

-När jag förlorade min dotter så upplevde jag helvetet – mitt helvete. Men när jag kom dit var jag inte ensam, för jag mötte Jesus där.
Pamela var nära att dö som missionär i Tanzania. Hennes svåra upplevelsen gjorde att de afrikanska kvinnorna fick förtroende för henne.
Och nu vill hon använda sina erfarenheter och sin utbild ning för att hjälpa äkta par i Sverige.

Pamela Sjödin-Campbell gick igenom sin svåraste kris när hon och Anders-Petter var missionärer i Tanzania. När de åkte ut hade de två söner, 8 och 6 år gamla. Men de ville gärna ha fler barn.
-Jag hoppades på en flicka, sä ger Pamela.
När hon blev gravid blev hon sjuk direkt. Onormalt sjuk, med smärtor. Magen växte men hon kunde inte behålla maten hon åt. Blodtrycket steg.
I sjunde månaden togs Pamela in på sjukhus och man konstaterade att barnet i hennes mage hade dött.
Hon hade drabbats av havandeskaps-förgiftning. Läkarna befarade att hon inte skulle överleva. De satte igång förlossningen.
Pamela kunde inte tro att barnet var dött. Hon tänkte hela tiden att den lilla flickan skulle förvåna alla och komma ut levande!
-Det var det hoppet som gav mig kraft att orka med alltihop. Under förlossningen kände jag mig stark, medan alla andra var så oroliga.

En livlös hand
Men när barnet föddes var det dött. Pamelas röst är stilla och mjuk när hon berättar.
-Jag minns så väl att barnmorskan, som var svensk, sa att det var en flicka. Hon lade barnet i en me
tallskål, och jag såg bara hennes hand som hängde över kanten.
-Det var det jag såg av mitt barn, hennes hand som hängde liv lös över metallskålens kant.
-Då kände jag att jag inte orka de leva längre. Jag bara försvann in i en dvala.
Pamela höll på att förblöda och var mycket nära att dö. På det enkla missionssjukhuset höll de liv i henne med en fotpumpad respirator medan de försökte stoppa blodflödet. Pamela själv var långt borta från sitt vanliga medvetande och upplevde att hon var på väg att lämna livet på jorden.
Hon gråter när hon berättar, men fortsätter.
-Jag fick möta Herren. Det var en behaglig upplevelse. Mitt i alltihop var det så skönt att vara där. Jag tänkte inte på någonting som var svårt. Men så hörde jag hans röst: “Är det ingenting som du vill återvända till?” Jag sa: “Nej. ingenting.” Det var så skönt att bara vara där med Herren.
Men han talade till henne på nytt: “Är du säker på att det inte är någonting du vill återvända till?”
– Då tänkte jag på Anders-Petter, och på hur svårt det skulle vara för honom och barnen utan mig.

l dödens gränsland
Så vände hon tillbaka. Den himmelska friden försvann och hon kände att kampen kom tillbaka.
– Det var som att jag letade och letade, men inte hittade honom. Till slut skrek jag: “VAR ÄR DU ANDERS-PETTER?” Efter ett tag upplevde jag en sorts värme och såg ljus, och då kom en fridöver mig.
När Pamela vaknade låg Anders-Petter med sitt ansikte mot hennes. Efter en stund kopplades respiratorn bort – hennes liv hade räddats.

Man berättade för henne att hon hade ropat på Anders-Petter, och att hon inte blev lugn förrän han lade sitt ansikte mot hennes.
– Det är en fin bild som beskriver både hur det ska vara mellan oss och Gud, och mellan man och hustru. Ansikte mot ansikte, det när maste man kan komma varandra.
Pamela berörs djupt av att berätta om den här upplevelsen. Hon måste göra en paus, men fortsätter snart igen.
– Tänk att sådana minnen är så starka att man blir helt överväldigad när man återbesöker dem.
Dottern fick namnet Sarah. Anders-Petter och pojkarna grävde hennes grav och snickrade och målade ett kors som sitter på graven bland andra missionärsbarns gravar.

De afrikanska kvinnorna
Det tog lång tid för Pamela att återhämta sig efter krisen. En annan svensk missionär matade henne med lever och persilja för att få upp blodvärdet. Efter två veckor kunde hon gå runt huset. I tre månader spenderade hon sin mesta tid i sängen.
Under de tre månaderna kom det en massa kallelser från kvinnor i stiftet. De ville att Pamela skulle komma och berätta. Hon förstod inte riktigt varför de var så angelägna. Varför var hon så intressant?
Första gången hon åkte iväg på en av dessa kallelser hade kvinnor gått från många byar långt därifrån för att höra henne.
– En kvinna berättade orsaken för mig. Eftersom jag hade prövats så hårt, och eftersom Anders-Pet ter hade begravt vårt barn i deras jord och jag hade lämnat en del av mitt blod som för alltid skulle fin nas kvar, så trodde de att jag var en profet.
– Jag frågade kvinnorna som
hade samlats hur många av dem som hade förlorat ett barn. Det var de flesta! Därför kunde jag kliva in i deras liv på ett sätt som de för stod.

Med Jesus i mörkret
Även i arbetet som själavårdare och terapeut i Sverige har Pamela ofta gått tillbaka till sin egen erfarenhet från Afrika.
– När jag förlorade min dotter så upplevde jag helvetet – mitt helvete. Men när jag kom dit var jag inte ensam, för jag mötte Jesus där.
– I mitt arbete kan jag gå in med mina klienter in i deras allra hemskaste upplevelser och visa dem att Jesus finns där för att möta dem.
Ofta använder hon Bibelns berättelser, som till exempel när Jesus gick på vattnet mitt i stormen. “Var inte rädd för vågorna! Titta in i vågorna, där finns fiskarna som Herren har skapat. Se kraften och färgerna! Se att vågorna inte är något att vara rädd för! Han finns där, och om du tittar på honom när han går på vattnet så kan du ta hans hand, och då leder han dig igenom det svåra.”
– Det viktigaste i mitt liv är Jesus. När jag har en relation till honom känner jag mig inte rädd för att gå in i stormarna. Och det är en ära för mig att få hjälpa andra att se Jesus mitt i deras mörker.

När Jesus är med mitt i den mörkaste krisen (Del 3)

Ville fortsätta hjälpa
Kvinnorna i Tanzania hjälpte Pamela att se en mening med det hon gått igenom. Hon upplevde nästan att hon fick vara en ställföreträdare för Jesus, att vara hans hand när hon mötte dem i deras sorger.
– De har inte samma trygghet omkring sig som vi. De hinner inte alltid till ett sjukhus utan föder ibland sina barn vid vägen, där de dör. I deras ögon såg jag en mening med att jag förlorade min dotter. Det gjorde inte att sorgen blev mindre, men det gav en mening till det jag upplevt.
Pamela fick en underbar tid med att undervisa kvinnorna i Afrika, men den tog slut efter några år. Tillbaka i Sverige igen ville hon fortsätta att hjälpa människor att vandra med.

Jesus i både glädje och sorg.
Anders-Petter började resa och predika inom Oasrörelsen och Pamela sökte sin nya roll.
-I så många år hade jag hållit på med själavård och förbön, och jag längtade efter att komma vidare. Jag tyckte synd om dem som inte blev hjälpta. Jag undrade och badöver hur jag skulle bli utrustad för att kunna hjälpa.

– Jag var “prästfru” igen – en titel som bygger på förhållandet till en annan person. Jag trodde nog inte att jag själv kunde ha någon viktig uppgift i Guds rike i Sverige. Allt det jag gjorde var helt okej, men ändå kände jag att jag ville göra något mer, det som var min egen uppgift.

Studier i USA
Efter några år fick Anders-Petter utmattningsdepression på grund av hårt arbete och mycket utgivande. Det var svårt för hela familjen, men det ledde till en positiv förändring och nya perspektiv. De bestämde sig för att förändra sin situation genom att sälja huset och flyttade till Kalifornien för att fortsätta sina studier. Han doktorerade och Pamela utbildade sig inom äktenskaps- och familjeterapi i tre år – så att hon sammanlagt har studerat nio år vid universitet.
– De flesta på kursen var kring 23 år och fattade allt så snabbt. För mig som 45-åring var det svårt i-bland att hålla takten. Studierna var krävande och jag skrev uppsatser tills jag blev alldeles slut.
Belöningen kom när Pamela två år i rad fick stipendium på grund av höga betyg. Gud gjorde fantastiska under för familjens ekonomi även på andra sätt.

Kristna ledares äktenskap
För ett år sedan kom de tillbaka till Sverige, och nu vill Pamela göra allt hon kan för att hjälpa familjer och äktenskap. Hon har startat en egen verksamhet, “Äktenskap & Familj i Fokus”. Hon har en vision att kunna hjälpa ledare, präster och pastorer och deras äktenskap.
Pamela avslöjar att hon i hela sitt liv har drivits av tanken att rädda sina föräldrars äktenskap.

De skilde sig när hon var 13 och mamman dog när hon var 15, men på något sätt har tanken alltid funnits där.
– I mitt inre har den längtan ändå funnits där -att jag skulle rädda mina föräldrars äktenskap, trots att det var omöjligt.
Även erfarenheterna från det egna äktenskapet finns med som drivkraft.
– Vi letade, men vi kände att det var svårt att hitta någonstans där ett kristet ledarpar kunde få hjälp.
– Varje kristen ledare skulle behöva en mentor, någon som säger: “Pamela, nu behöver du tänka på ett nytt sätt och förändrar dina prioriteringar!” Vi behöver alla någon som har gått före och kan hjälpa oss hitta rätt.
Inte rädd för svaghet
– Det finns mycket att lära oss på detta område i Kristi kropp. Vi har ofta svårt att visa vår svaghet och söka hjälp. Det är lätt att uppleva skuldkänslor när vi inser att vi har problem i äktenskapet. Vi tror att det är bara vi som kämpar! Skuldkänslor kan hindra oss från att lösa våra problem.
Pamela menar att terapi kan hjälpa par att lära sig ett bättre sätt att kommunicera, där man förmedlar sina känslor och lyssnar till varandra på ett sätt som tillfredsställer båda två. Hon vill hjälpa par att se att de inte behöver ha det så kämpigt och att de har ett val. Det finns verktyg och metoder som kan hjälpa oss ändra på en svår livssituation.
– I en intim relation behöver vi känna oss så trygga att vi vågar visa våra svagheter för varandra. När vi tar Jesus med oss i processen sker det på ett så kärleksfullt sätt.
– Målet med mitt arbete är att vi ska komma närmare Jesus, och våga se på oss själv sådana som viär – se på våra styrkor, se på våra brister – och sedan arbeta på att
förändra situationen.
– Sanningen gör oss fria! Det av görande är att se sanningen om mig själv, och att se sanningen om Guds kärlek och möjlighet att hela mig.

Text: Astrid Holmström